Ett hem

Tavlan på bilden föreställer bostadshuset på Prästgatan 18 och har tillverkats av Harald Grahn. Tittar du noga så ser du att en stor del av tavlan är gjord av tändstickor som limmats tätt intill varandra och sedan bemålats. I de fyra fönsterna som vetter åt gatan hänger vita gardiner och bakom porten syns grönskande träd. Ovanför huset står ristat: Prästgatan No 18.

I det här huset bodde familjen Grahn bestående av föräldrarna Sture och Theresia samt barnen Thure, Edvin, Ruth, Hugo, Bertha, Elsa, Kalle, Erik, Harald, Gunnar, Sture (Skotte), Inga och Stig. Senare föddes ytterligare ett barn, Brita. Stig, som föddes den 18 november 1930 i huset på Prästgatan, har beskrivet sin stora familj med mycket värme:  Vi hade så jäkla roligt så det går inte att förklara. Hur en familj kunde ha så skoj som vi hade det. Aldrig någon som gräla, aldrig någon som bråkade med varandra.

Sture Grahn (född 1883) och Theresia Persson (född 1889) gifte sig 1907 och fick samma år sitt första barn, Thure. Till en början bodde den unga familjen på Rönnowsgatan 11 men något hände som gjorde att de plötsligt stod utan bostad och fick flytta till ”Nöden”, husarbarackerna vid nuvarande Rönnowska skolan.

I Helsingborg har det inrättats nödbostäder på olika platser och vid olika tidpunkter. Under 1920-talets första hälft var behovet som störst då många familjer fick lämna sina lägenheter på grund av arbetslöshet. Familjer inkvarterades i provisoriska bostäder runt om i staden, bland annat i nyuppförda baracker i kvarteret Gullpudran, i det före detta Epidemisjukhuset, i de så kallade Döckerska barackerna och i de gamla husarkasernerna på Söder.

Nu följde några svåra år för familjen Grahn. I nödbostaden var väggarna av tyg, hängda på snören. Trots att boytan var väldigt liten och trots att familjen hade många barn, hyrde de ut en vrå till en ensam man.

År 1924 folkbokfördes familjen i det lilla huset på Prästgatan. Harald har senare berättat för sin dotter Irene Grahn, som skänkt tavlan till museet, hur lyckliga de var när de flyttade in. Nu hade familjen Grahn åter ett riktigt hem och kunde stänga dörren om sig.

Det fanns bara en sak som Theresia inte tyckte om – det lilla huset var så lågt att när hon öppnade fönsterna för att vädra hände det att förbipasserande hästar stack in huvudet och åt upp blommorna i blomkrukorna.