Helsingborgs kulturarv: historiska reseskildringar
Denna artikel är skriven av Agardh Hjärne, student vid mastersprogrammet för historiska studier, Lunds universitet. Under höstterminen 2024 praktiserade han på Helsingborgs museum och tog hand om en ny gåva till museet.
Helsingborg i världen: reseskildringar, globalt kulturarv och historiska möten
Det var en stor samling fotografier som donerades till Helsingborgs museum i mars 2024. Jag visste endast att de tillhörde en jordenruntresa som givarens farfar, direktören Fabian Brunnström (1870–1944), genomfört mellan hösten 1926 och sommaren 1927. Medresenärer var Fabians fru Hildur (1881–1940) och deras yngste son Gösta (1907–1989).
Hildur var äldsta dotter till skeppsredarparet Otto och Ida Banck, för eftervärlden mest kända för att ha donerat Vikingsberg till Helsingborgs stad. Gösta var nybliven student och sedermera reservofficer och diplomat. Makarna Brunnström ägde Hamilton House mellan Landborgen och Drottninggatan, med en palats- eller chateauliknande huvudbyggnad som revs 1964. Deras hem ersattes av dagens tvåhundrameter långa lägenhetskomplex i betong som uppförts enligt Le Corbusiers modernistiska, närmast motsatta ideal.
Ett omfattande bildprojekt
Nästan alla bilder visade sig vara tagna i Asien med några undantag från Italien och Hudsonflodens utlopp med Frihetsgudinnan. Bilderna var helt osorterade när de kom till Helsingborgs museum och ytterst få hade någon baksidbeskrivning som angav plats eller tillfälle. De första gissningarna gjorde gällande att det rörde sig om 400 eller kanske 500 fotografier, men det visade sig vara närmare 1 800. Projektet att sortera, identifiera och registrera bilderna till museets databas Carlotta har redan krävt flera månaders arbete.
Som praktikant på Helsingborgs museum och student på mastersprogrammet för historiska studier i Lund fick jag påbörja projektet. Jag tilldelades bordsytor i Kulturmagasinets textilateljé där jag spred ut och sorterade bilderna i högar. Först grundläggande, till exempel med bilder som arkitektoniskt, religiöst eller dräktmässigt platsade i Indien. Sedan regionalt eller efter städer, som då jag började igenkänna Udaipur, med dess marmorvita palats och sommarslott på öar i Piccolasjön.
Med hjälp av digitala verktyg
Särskilt vid identifieringen av kända byggnader har digitala verktyg förenklat och skärpt processen. Ibland fungerar det även för landskapsbilder när det finns distinkta strandlinjer eller bergskonturer i bakgrunden. Om det nu är Taj Mahal, Röda fortet i Agra eller Delhi, de hinduiska templen i Madurai, Sommarpalatset i Peking, Buddhastatyn i Kamakura eller berget Fuji, har besökare i över hundra år tagit bilder från samma vinklar och utkikspunkter. Med bildsökningar eller Google Lens hittar jag ofta nästintill identiska bilder som redan finns digitaliserade. Ibland möter jag dock missvisande eller felaktiga matchningar. Jag använder satellitbilder och Google Street View för att säkerställa vad Google Lens antagit. Det är en metod för geolokalisering som jag närmast hämtat från SVT verifierar. Det är ett verktyg som fungerar när byggnaderna och landskapen är i stort sett oförändrade sedan flera sekel.
Språkliga ledtrådar leder oss rätt
När det gäller porträtt- eller folkvimmelsfotografier fungerar Googles bildigenkänning sämre. Då för jag bilden till förstoringslampan och letar efter detaljer. Ibland är det en gatuskylt som ger en språklig ledtråd. En gång lade jag märke till en patrullerande man som bar en basker av den typ som var specifik för poliskonstaplar inom det brittiska imperiet i Bombay.
Viktigast för identifieringen, och kontextuellt mest givande, är dock reseskildringen som Fabian lät trycka på Schmidts Boktryckeri år 1928, initialt i hundra exemplar för släkt och vänner: Jorden runt: Intryck från en världsresa den 12 november 1926-den 20 juni 1927. Ett exemplar skänktes per begäran till museet.
Fabian, Hildur och Gösta åker från Neapel med orientångaren Oroma, via Port Said och Suezkanalen, till Colombo i det då brittiska Ceylon, dagens Sri Lanka. Vidare till det indiska fastlandet via Madurai och med järnväg till Bombay, Udaipur, Jaipur, Delhi, Agra, Benares, Darjeeling och Calcutta. Åter till sjöss: Burma, Singapore, det nederländska Java, Hongkong, Kanton och Shanghai. Endast för Peking saknas Fabians beskrivning eftersom han reser i förväg till Japan för att sända hem souvenirer. Återförenad med Hildur och Gösta fortsätter de till USA. Atlantkryssaren Gripsholm för hem dem till till Sverige via Göteborg.
Boken innehåller ett hundratal fotografier, men beskrivningarna gör det möjligt att plats- och tidsbestämma de flesta ur samlingen. Den inleds med Fabians anteckningar ombord Oroma: ”Dessa blygsamma anteckningar äro icke avsedda för offentligheten”, skriver han. Han ångrade sig senare, men förtydligade bokens karaktär: ”Dessa reseminnen återgiva nämligen blott personliga intryck huru jag uppfattat vad jag sett under min resa kring vårt lilla klot”.
Språkbruk och attityder i en annan tid
Det är så jag har läst boken, som i regel säger mer om skribenten, hans sociala skikt och tid, än om det till stora delar koloniserade Asien. Inte minst tycks Fabian vara genremässigt inspirerad av andra reseskildringar. Upptäcktsresaren Sven Hedin framstår som en förebild. I boken Ett varningsord uppmanade Hedin 1912 till svensk, militär upprustning. Fabian avslutar sin bok på samma sätt. Han varnar för det och benämner socialdemokraterna som det ”fosterlandslösa förbrytarpartiet”. Denna inställning till försvarsbeslutet 1925, ”den stora regementsdöden”, var gängse inom Fabians samhällsskikt. Hans far hade dessutom varit major, hans två bröder var överstelöjtnanter och systern var överstehustru.
Kunglig fägring längs vägen
Till skillnad från Hedin åker dock Fabian, Hildur och Gösta inte genom Asien som kartläggare över aldrig förut bestigna berg eller aldrig genomkorsade öknar. Inte heller reser de som dagens backpackers. De väljer bästa möjliga färdmedel och tar in på de finaste hotell kolonialmakterna hade att erbjuda, och umgås med europeiska ambassadörer, ministrar och industriförvaltare. Fabian imponeras av nyårsparaden framför Fredagsmoskén i Delhi, med stridsvagnar, långa rader av indiska lansiärer och brittiska infanterister i tropikhjälmar. I Delhi möter han även frimurarbröder och Sveriges kronprins, Gustaf VI Adolf. Kronprinsen med sällskap reste också jorden runt, med i stort samma destinationer, om än med fler aktiviteter, som tigerjakt med maharadjan eller fursten av det indiska kungariket Jaipur.
Offertjänstens enkla skönhet
Diktaren Anders Österling, född 1884 i Helsingborg, följde nästintill samma turistrutt enligt En fläkt av Indien: Skildringar från en Orientresa våren 1923. Både Fabian och Österling inleder sin Asienresa i Colombo, beundrar växtlighetens rikedom i palmer och fruktträd och betraktar singalesiska pojkar som klättrar efter kokosnötter. De ser fiskebåtarna utanför restaurangen Mount Lavinia, färdas med rickshaws och omringas av leende barntiggare. Längs Lady Horton’s Walk och den konstgjorda Kandysjön förvånas de över flyghundarna i träden. De närvarar under en buddhistisk ceremoni i Tandtemplet där prästlärlingarna spelar på trummor. ”För européer var det hela rätt onjutbart”, skriver Fabian. Han finner det endast sympatiskt att de lokala invånarna offrade alla sorters välluktande blommor. ”Blomdoften var bedövande”, skriver Österling, ”man går som i en aromatisk dröm”. Till skillnad från Fabian anser Österling att ingen främling kan undgå att gripas av offertjänstens enkla skönhet.
Fabian och Österling fortsätter att ha nära identiska upplevelser av Indien. Båda beundrar de röda fasaderna i Jaipur, leds till sjön med krokodiler och beklagar sig över de religiöst fredade gatuhundarna som väsnas på nätterna. Likheterna blir ännu påtagligare på väg mot Amberfortet. ”Vid ankomsten till Amber väntar en sensation, ty tillfälle ges att rida upp i borgen på elefantrygg”, skriver Österling som betalar 15 rupier för det. Också Fabian beskriver hur de får uppleva en ny sensation. ”Vid en vägkrök uppenbarade sig tvenne väldiga elefanter, prydda med praktfulla, röda täcken och med grant bemålade öronlappar.” Fabians tolk argumenterar livligt med elefantryttaren om rupiens köpkraft i kungariket Jaipur, tills de slutligen får förhyra den ena av de kära djuren för en ganska grov penning.
Kolonisatörernas olika vägval
Både Fabian och Österling reagerar starkt på Indiens fattigdom och är kritiska mot britterna som kolonisatörer. I Madurais kungapalats ironiserar Fabian sig över hur britterna ”räddat” de vackraste granitpelarna till muséer i London. Hellre än att bistå människorna anser Fabian att de uppfört guvernörspalats och sportplatser till sig själva. På Java hyllar Fabian istället holländarna för deras välskötta vägnät och för att de inrättat folkskolor och folkbibliotek på landsbygden. ”Hela ön gör dessutom ett intryck av solid välmåga, något som givetvis måste tilltala en skåning.”
Om många reseskildrare föll för samma turistfällor och tog liknande fotografier blir det mer intressant när deras referenser, åsikter och skrivsätt går isär. När jag registrerar Fabians bilder citerar jag därför hans personliga betraktelser och tidstypiska värderingar. Det möjliggör jämförelser och individualiserar hans bilder. Medan Österling letar efter poetiska detaljer bland blommor och djur påminner Fabian om en recensent. Han ville ge andra resenärer en eller annan vink om vad som på olika platser var mest sevärt och intressant.
Ett krigssplittrat Kina under 1900-talet
Under en resetapp upphör dock Fabians turistmotiv. I 16 dagar i mars 1927 är sällskapet fast i Shanghai under Nordfälttåget, ett förstadium till det kinesiska inbördeskriget. Även då bor de på toppklasshotell, ”det förträffliga Astor House”, skyddad av ”den vita muren”; brittiska, holländska och amerikanska hjälpsoldaters gevär och bajonetter. Fabian skildrar hur den krigsherreledda ”Nordarmén” fördrivs från staden av ”Kanton-männen”, eller Chiang Kai-Sheks Nationella revolutionära armé. Hedin befinner sig samtidigt i Peking inför sin fjärde centralasiatiska expedition. Enligt Hedins heroiserande biografi om Chiang från 1935 skulle Chiang ”sopa rent det väldiga riket från den råa och förvildade soldatesken och dess ovärdiga banditgeneraler”. Även Fabian beskriver de stridande som en ”samling skurktyper och rövare”. Européerna skjuter urskillningslöst mot beväpnade trupper från Kina som närmar sig barrikaderna, även de flyende ur Nordarmén. Visst medlidande uttrycker dock Fabian: ”En bedrövlig syn erbjöd dessa stackars trasiga, smutsiga, utmärglade rester av den en gång stolta Nordarmén, som för kort tid sedan förklarat sig väl i stånd att försvara Shanghai och norra Kina mot de anryckande upprorsmännen.
Ansikten från en krigszon
Fotografierna från Shanghai bedömer jag som de historiskt mest värdefulla. Trots ibland avhumaniserande beskrivningar får de kinesiska soldaterna, flyktingarna och fångarna ansikten. Deras ofta apatiska uttryck är något vi känner igen från dagens krig och konflikter. Längs taggtrådsklädda gator har Fabian dessutom fotograferat eller in förskaffat bilder på indiska poliser, japanska marintrupper, brittiska Coldstreams-gardister, offer för förlupna kulor och halshuggna, antikommunistiska legosoldater från Ryssland. Det är en multinationell krigszon som sällskapet undkommer tack vare Oscar Ewerlöf, svenskt sändebud i Tokyo och i Peking, som då råkat befinna sig i Shanghai.
En vanlig 1800-talsmentalitet
Fabian är som mest respektfull gentemot det kejserliga Japan dit resan fortsätter, ”ett land, där ordning och reda råda, där människorna äro ärliga, vänliga och fosterlandsälskande”. Även detta är en tidstypisk kliché. I sin ”äventyrsberättelse” om Hedin från 1957 skrev poeten och botanikern Sten Selander om denna för Fabians generation vanliga 1800-talsmentalitet. Selander benämnde det som en viktoriansk eller vilhelminsk världsbild, där utomeuropéer ansågs vara underordnade, ”möjligen med undantag för japanerna, som var européernas jämlikar i disciplin och militär framåtanda”.
Kontrasten mellan 1920-talets beskrivning och en nutida förståelse
Jag har funderat på hur jag ska förhålla mig till vissa beskrivningar av en del av människorna som porträtteras. Det känns viktigt att inte förtiga, men samtidigt att vara medveten om hur språket kan uppfattas i dag. I Bombay skriver Fabian om basarerna och köpmännen. Göstas kamera fångade en mångfald av människor i de livliga marknaderna, där vissa individer beskrivs som att de har ett intensivt uttryck och en genomträngande blick. Sedan hittar jag Göstas fotografier och ser en pojkes blick och en man som stolt betraktar sina barn. Gösta som tillhörde en yngre generation och hade kanske ett annorlunda perspektiv än sin far. Det kan även röra sig om olika mediers tilltal över tid. För mig blir bilderna starkare, mer intressanta, i kontrasten mellan 1920-talets beskrivning och en nutida förståelse. Fotografierna framstår som mer levande medan texten ofta återspeglar en förlegad, men för sin tid vanlig omvärldssyn. Ändå äger reseskildringen ett forskningsvärde för postkoloniala studier, transnationell historia eller turismens historia. Den hade även kunnat jämföras med författaren från Oderljunga, Artur Lundkvists Indiabrand från 1950. Det är en mer chockerande skildring av ett självständigt Indien, men i skuggan av bengaliska svälten och splittringen med Pakistan.
Helsingborg i världen
Helsingborgs museums kulturprogram har ett mål om Helsingborg i världen – att betona nationella såväl globala, gränsöverskridande möten. Det tidiga 1900-talets reseskildringar ger ett historiskt, idag sällan smickrande perspektiv på detta. Tack vare donationen av Fabian, Hildur och Göstas jordenruntresa har museets fotosamling vidgats dramatiskt i vilka länder, människor och religioner som finns avbildade inom Kulturmagasinets förvaltning. Materialet har väckt omedelbart intresse inom Historiska institutionen i Lund, som satsar på globalhistorisk forskning. Personligen tror jag att fotografierna kan nå betydligt längre ut. Detta i likhet med helsingborgarna själva som sedan sekler rest i världen.