search error_outline

Hur konsul Perssons syster blev Johanna Persdotter

I Helsingborgs museisamling finns 120 stycken skäktknivar,ett redskap som användes då linet skulle bearbetas och befrias från vedämnen. De flesta är så kallade fästmögåvor och vackert bemålade, oftast med blommor. På en del finns också årtal och initialer. Andra skäktknivar är enklare och omålade, troligen mer vardagligt använda.

Bild på en fästmögåvaknivGemensamt för de allra flesta är att vi vet mycket lite, många gånger ingenting alls, om de som ägt och använt dem. Två av de skäktträn som skänktes till museet 1912 har enligt accessionskatalogen tillhört givarens mor som var syster till konsul Persson.  Initialerna JPD borde göra det ganska lätt att hitta henne! Nils Persson föddes den 20 januari 1836 på Lundagården i Allerums församling. Hans föräldrar var Per Jönsson och Gunilla Hallberg. Vid en snabbsökning i Demografisk databas över södra Sverige kan man snabbt se att Gunilla och Per fick sju gemensamma barn, men ingen flicka har initialer som stämmer överens med det på skäktkniven. Men en sökning på Per Jönsson visar att han varit gift en gång tidigare, med Sissa Pärsdotter, och att paret fick fem barn tillsammans. Bland de barnen finns en Johanna, född den 10 oktober 1822. Hon borde vara skäktknivarnas ägare. Vidare sökningar visar att Sissa avled

Gammal porträttbild på Johanna Persdotter

i nervfeber i april 1828 och att Per gifte om sig med pigan Gunilla Hallberg i december samma år. Johanna var alltså konsul Perssons halvsyster.

Givare till skäktknivarna var ”lantbrukare Willmers, Välinge”. En sökning efter ”Willmers” i museets databas ger bland annat träff på ett fotoalbum och ett fotografi av en kvinna. I tillhörande text står det att kvinnan är konsul Perssons halvsyster, att hon är Petter Willmers mor och att hon heter Johanna. Nu vet vi hur hon såg ut! På fotografiet är Johanna gammal. Hon sitter med händerna i knät i en vackert utsirad stol och blicken vilar på något vi inte kan se.

Men vem var Johanna? Förutom att vi vet att hon miste sin mor när hon var sex år gammal, vet vi att hon gifte sig med Jöns Pålsson ifrån Välinge den 22 april 1842. Troligen är det Jöns som har skänkt henne skäktkniven.  Jöns var, liksom Johannas far, rusthållare och paret bosatte sig på gården Välinge n:o 14. Tillsammans fick paret nio barn, två flickor och sju pojkar varav tre dog före ett års ålder. Den 2 december 1860 dog även Jöns Pålsson i en av de vanligaste dödsorsakerna under den här tiden, nämligen lungsot. Han var då 43 år gammal. Nu stod Johanna ensam med sex barn.

Några år senare, i april 1865, gifte Johanna om sig med den 12 år yngre drängen och rusthållaren Johannes Månsson. Med honom fick hon två söner och det är den yngste av dem, Petter, som har skänkt de föremål och fotografier som finns i museets samling.

I gåvan ingick bland annat ett stort fotoalbum med bilder av släkten Willmers. Någonstans längs vägen, har familjen nämligen tagit detta nya efternamn. På de första sidorna finns bilder av Johannas barn och flera av dem har imponerande och fantasieggande titlar och öden, beskrivna med några få meningar. Nils, till exempel, blev ingenjör och ”wattenbyggnadsgeni”, han var med och byggde Panamakanalen och dog i Venezuela. Per var filosofie dr. och sångare och han levde sina sista dagar i Rom. John var musiker, farmare och sångare och han dog i Iowa, USA. Gustav var bokhållare och mötte tragiskt nog, sitt öde som ung i Atlantiska oceanen. Kerstin beskrivs i albumet som ett konstnärsgeni i konstvävnad och Sven, som ett mattegeni. Han dog, precis som sin bror John, i Iowa. Och så Petter, yngst i syskonskaran och troligen den som satt samman albumet, är beskriven som ”agronom o föreläsare o sportsman med mera.”

Johanna dog den 11 oktober 1895, 73 år gammal. Hon begravdes med sin första make Jöns på Välinge kyrkogård.