I maklig takt genom Europa

En flygresa från Köpenhamn till Paris tar idag ungefär två timmar. Tänk dig istället att resan skulle ta fyra dagar med buss, att du under färden satt bekvämt tillbakalutad och med jämna mellanrum blev serverad mat och dryck av en trevlig värdinna som dessutom skötte alla gränskontroller och hotellbokningar längs vägen. I mitten av förra seklet var detta en verklighet för alla de resenärer som valde att låta AB Linjebuss transportera dem till valda delar av Europa.

Linjebuss ägdes av en koncern som styrdes av Axel Ax:son Johnson och företaget var en pionjär i den internationella efterkrigstidens busstrafik. Med USA:s långfärdsbussar Greyhound som förebild kördes den första busslinjen våren 1946. Stora delar av Europa låg fortfarande i ruiner och på väg mot Basel, Paris och Rom fick passagerarna uppleva både  sönderbombade städer och människor i armod. Många vägar och broar var förstörda, vilket många gånger satte de två medföljande chaufförerna på prov.

Även om komforten inte alltid var den bästa, så beskrivs resorna av samtida resenärer som avkopplande och intressanta. ”Det här sättet att färdas, det är i sanning värdigt resenärer. Flyga vaba! Man spelar kort genom alperna, snarkar över Milano och vaknar i Rom”, citeras en resenär i tidningen Ratten. ”Bra för affärsresor, men det är allt. Och tåg, ja, dom går alltid fram där det är fulast. Man forslas som ett kolli, poletterad, så det kan vara bra för folk som vill ha allt i de vanda gängorna. Men vi, vi som inte gnäller över att inte få ansjovis i Rom, och smör, ost och sill i Paris, vi som tjusas av det främmande, älskar det pittoreska, vi skall åka buss – när vi nu råkar vara födda ett sekel för sent för att åka diligens!”

Förutom de två chaufförerna som turades om att köra bussen, medföljde en värdinna på resan. Bussvärdinnan skötte allt från att ha hand om alla tullpapper och pass till att bre smörgåsar och koka kaffe. Hon guidade och tog hand om alla problem som uppstod. För att klara uppgiften krävdes att hon var vaken, snabb och att hon hade tålamod. Dessutom skulle hon se prydlig och proper ut. Ändå sågs yrket som ett glamoröst äventyr av många. Det ställdes  också höga krav på chaufförerna. Enligt ett tolvsidigt reglemente skulle de exempelvis vara nyrakade varje dag, fick de inte äta frukt vid ratten och på inga villkor bli ”kamratliga” med passagerarna.

I de tidiga bussarna satt chaufförerna i en trailer och värdinnan och passagerarna i dragfordonet. Enda kontakten man hade med varandra var genom en ringsignal. När naturen gjorde sig påmind betydde två signaler att det var dags att stanna vid en skogsdunge. Fyra signaler betydde att det var bråttom. Efter hand införskaffades dock alltmer bekväma och ändamålsenliga bussar.

Efter ett framgångsrikt årtionde avtog trafikunderlaget. Flyget kom igång på allvar och därmed också de första charterresorna. Dessutom hade privatresor med egen bil blivit allt mer populärt.  I början av 1955 övertogs utlandstrafiken av dåvarande Sveabolaget och Linjebuss International AB bildades. Trots ihärdig marknadsföring av bussresorna hade dessa spelat ut sin roll och 1961 lades den reguljära utlandstrafiken ner.  Men företaget fick istället en annan viktig betydelse för Helsingborg i och med att man satsade på färjetrafiken mellan Helsingborg och Helsingör. Men det är en annan historia.