Kolonilotten till nytta och nöje

Framför den lilla kolonistugan sitter paret Ida och Martin Johansson. Hon, med en dagstidning i knät och han, bekvämt tillbakalutad, rökandes långpipa. Genom den öppna dörren anar vi ett bord med spetsduk på vilket en pelargonia står. Paret bor med sina barn på bekvämt avstånd från kolonin i det relativt nybyggda huset med adressen Södra Stenbocksgatan 135 (huset revs i början av 1980-talet).

På det andra fotografiet ser vi bara stugan. I bakgrunden reser sig omgivande hyreshus. Bilden är tagen öster om nuvarande kvarteret Sanden ungefär där det idag finns en liten parkeringsplats. Känner du inte igen dig? Det är kanske inte är så konstigt eftersom allt är borta.

Även om kvartersindelningarna var planerade, fanns det på 1920- och 30-talen fortfarande stora öppna och obebyggda markområden mellan bostadskvarteren på Eneborg och Högaborg. Under första världskriget togs stora delar av de här markerna i anspråk för koloniområden. Att utnyttja obebyggda tomter på det här sättet var vanligt, inte minst i kristider. Här kunde odlandet av grönsaker, frukt och bär få betydelse för hushållsekonomin. Men platsen gav också möjlighet till avkoppling, gemenskap med andra odlare och fungerade som gröna oaser i staden.

I många fall har koloniträdgårdarna som funnits i stadens utkant fått ge vika för nybyggnation. År 2010 intervjuade Helsingborgs museum Inga Rosvall vars föräldrar, Ellen och Gustaf, fick ett sådant besked. I slutet av 1940-talet måste de flytta sin stuga från Åragatan till nuvarande Stenbockens sommarby. Jag minns att vi stod därute och denna jävra lergjord var hård som sten. Och där stod jag och min man och mor och far och så vet jag att jag sa: Skall här bli en koloni far? Ja, det kan du räkna med! sa han. Förutom stugan, flyttades alla växter med. Varenda sten som ligger härute har far kört med rullebör därifrån, berättade Inga.

Men hur gick det för Ida och Martin och deras koloni? Undan för undan bebyggdes området och 1928-1931 kom oturen till kvarteret Sanden. De små kolonistugorna fick ge plats åt de bostadshus som finns kvar än idag.

Text: Birgitta Witting