search error_outline

Stilhistoria 1700-1800-tal

Fönstrets stilhistoria

1700-1850-tal

Tekniken för att framställa fönsterglas var under 1700-talet inte särskilt utvecklad. Det var endast möjligt att producera små rutor. Genom att foga samman flera små rutor med blyband var det möjligt att få större fönsterpartier. Konstruktionen var dock vek och behövde förstärkas med stagande stål kallat stormjärn. Det är idag ytterst ovanligt med bevarade äldre blyinfattade fönster.

Med tiden kom spröjsade fönster i trä att fasa ut blyfönstren samtidigt som nya glasblåsningstekniker möjliggjorde större glasrutor. Det klassiska fönstret med två lufter och sex rutor fick stort genomslag hos både bönder och borgare. Det kom att bli den kanske vanligaste fönstertypen under 1800-talet. I empirstilens arkitektur fick fönstret stor betydelse. Än idag utgör fönstertypen hos många sinnebilden av det traditionella svenska fönstret.

Länge var fönstren fästa direkt i väggen, men vid mitten av 1700-talet började man hänga dem på gångjärn så de blev öppningsbara. Då krävdes hörnbeslag eller vinkeljärn för att stabilisera fönsterbågen. I många fall gavs utformningen hos dessa vinkeljärn stor omsorg och fick mycket dekorativa former. Något senare började även innerbågar förekomma, till en början främst i finare hem. Denna finess gav betydligt bättre värmeisolering än tidigare.

Kopia av fönster från sent 1700-tal med dekorativa hörnbeslag

Klassiskt sexrutigt tvåluftsfönster som fick stort genomslag både i Skåne och övriga landet.

1880-tal

Under slutet av 1800-talet gick utvecklingen för framställning av fönsterglas i allt raskare takt. Produktionen industrialiserades, priserna gick ner och rutorna blev allt större. Möjligheterna med tidens tekniska landvinningar inom glasproduktionen tog man tillvara genom att förse husen med stora fönster. Spröjs behövdes inte längre. Under 1880-talet var nyrenässansen arkitekturstilen på modet där symmetri eftersträvades. Fönstrens placering i fasaden var därmed viktig och ofta är de lika stora och lika långt placerade från varandra i lodräta, vertikala fönsteraxlar.

De vanligaste typerna av fönster från tiden är korspostfönstret och det tredelade T-post-fönstret. Båda med fast mitt- och tvärpost. Fönsterbågarna saknar helt spröjs, är sidhängda och utåtgående. Innerbågarna öppnas inåt. Fönstersnickeriernas kulörer går ofta i mörk ton, bruna, brungrå eller gröngrå.

De mer påkostade husen fick rikt dekorerade fönsteromfattningar i enlighet med nyrenässansens stilideal, där element lånade från antikens arkitektur förekom flitigt, så som pilastrar, segmentbågar och tempelgavlar i miniatyrformat.

Korspostfönster.

T-postfönster med rikt dekorerad fönsteromfattning bestående av bl.a. segmentbåge buren av pilastrar.

1890-tal

Den strikta symmetrin som tidigare eftersträvades i fasaderna är nu inte längre lika viktig och istället får husen en friare fönstersättning. I de stora flerbostadshusen placeras fönstren i grupper om två eller tre. De vanliga fönstertyperna är fortsättningsvis kors- och T-postfönster utan spröjs. I många fall har fönstren välvda överstycken.

Fönstrets snickerier var fortsättningsvis mörka till kulören, målade i brun eller grågrön färgskala.

Fönster med välvda överstycken.