Stilhistoria 1900-tal

1900-tal

Det tidiga 1900-talet bjuder på en otrolig formrikedom och lekfullhet i arkitekturen genom jugendstilen. Fasadernas utseende präglas av naturens mjuka och oregelbundna former. Gamla klassiska ideal ställs på ända och arkitekterna strävar efter att skapa något nytt. Dessa fantasifulla uttryck gör sig även påminda i fönstrens utformning. Det experimenteras med sinnrika spröjsverk och böljade tvärposter samtidigt som fönsterpartierna blir allt större, ofta med tre lufter på bredden.

Det typiska jugendfönstret kännetecknas av en ovandel med små rutor medan nedre delen med höga rutor saknar spröjs.

Vid sidan av de traditionella sidohängda, utåtgående fönstren introduceras flera nymodigheter vad gäller fönstrets uppbyggnad under perioden. Mötesbågar är en sådan nymodighet som får fäste. Det innebär att fönstret saknar mittpost och stängs istället med hjälp av en spanjolett. Bågarna är i de fallen inåtgående och ofta kopplade.

Mörka kulörer i grått och brunt liksom engelskt rött och grönt är typiska för tiden. Även vitt förekommer rätt ofta.

Typiskt jugendfönster i fyra lufter med spröjs i de övre bågarna.

Tre lufter på bredden.

Påkostat fönster med experimentell indelning.

1910-tal

Arkitekternas intresse för den svenska historien blossar upp under 1910-talet och kommer till uttryck genom den nationalromantiska arkitekturen som hämtar inspiration från den äldre bebyggelsen.

Fönster med små rutor är karaktäristiskt för den här tiden och refererar till ålderdomliga fönster med blyinfattning. Varje båge kan ha sex, åtta eller tio små glasrutor. Vanligen är bågarna kopplade. Fönstren är förenade i två till tre lufter i bredd och placerade i liv med fasaden.

Vitmålade bågar får ett stort genomslag under perioden.

Tvåluftsfönster med små rutor.

Korspostfönster i nationalromantisk tappning.

1920-tal

Under 1920-talet återgår arkitekturen till klassicistiska former med inspiration från antiken. Dekoren är dock återhållsam. De strama fasaderna i tegel eller puts ger inte mycket utrymme för spektakulära fönsteromfattningar, annat än möjligen en ljus putsomfattning eller någon dekorativ list i ovan eller underkant.

Det klassiska sexrutiga tvåluftsfönstret med tre lika stora rutor i vardera bågen kommer återigen på mode och fönstertypen dominerar hos de bostadshus som uppförs under perioden. Storleken hos 1920-talets fönster är ofta mindre än under tidigare epok, bland annat på grund av att rumshöjden sänks. Bågarna kan vara både utåt- och inåtgående och är ofta kopplade. Ibland saknas mittposten och bågarna är då så kallade mötesbågar som öppnas inåt.

Grått, vitt, grågrön, blågrön och brunt är tidstypisk färgsättning.

Klassiskt 1920-talsfönster. Här saknas mittpost och istället har fönstret mötesbågar som låses med spanjolett.

1930-tal

Under 1930-talet slår funktionalismen igenom. Nu blir arkitekturen betydligt mer avskalad och rationell då de flesta prydnader och utsmyckningar väljs bort. För fönstrens del innebär det att de får ett enklare utseende än tidigare, bland annat plockas spröjsen bort för att få stora, rena glasytor.

Fönstren varierar ofta i storlek och utseende från hus till hus, men den vanligaste fönstertypen är det symmetriska tvåluftsfönstret utan spröjs. Även treluftsfönster med lika stora lufter är mycket vanligt. Bågarna är sidhängda och antingen utåt- eller inåtgående. Genom att föra samman tre, fyra eller fem lufter på bredden får man stora sammanhängande fönsterband. Höga glaspartier som markerar trapphus är också ett karaktäristiskt drag hos funktionalismen. Fönstrens kulörer går företrädesvis i ljusa nyanser.

Vid sidan av den typiska fönstersättningen finner man även en hel rad nya lösningar. Det experimenteras med nya fönstertyper, upphängningssätt och öppningsätt. Breda perspektivfönster introduceras och fönster över hörn blir ett vanligt karaktärsdrag. Under denna epok genomgår även processen att tillverka glas en stor omvandling. Från att tidigare i huvudsak gjorts hantverksmässigt tar maskinerna över framställningen.

Funkisfönster med två lufter utan spröjs.

Breda perspektivfönster.

1940-1950-tal

De symmetriska tvåluftsfönstren utan spröjs hänger kvar men kompletteras även av andra fönstermodeller. Olika varianter av asymmetriskt indelade fönster blir vanligt mot 1950-talet liksom det pivåhängda enluftsfönstret som öppnas genom att tippas inåt. Ofta markeras vardagsrummet med ett brett perspektivfönster. Tidstypiska kulörer är brutet vitt, grönt och brunt.

Pivåhängt fönster i en luft.

Asymmetriskt tvåluftsfönster.

1960-1970-tal

Bostadsarkitekturen under 1960- och 1970-talen präglas till stor del av de så kallade rekordåren då staten bestämde att en miljon bostäder skulle byggas under en tioårsperiod. Miljonprogrammets bebyggelse kännetecknas av en rationell arkitektur betingad av en standardiserad byggprocess för att hålla nere kostnader och byggtid. Fönstren tillverkas i fabrik för att sedan levereras monteringsfärdiga till byggplatsen alternativt färdigt inmonterade i prefabricerade fasadelement. Det snabba och billiga byggandet leder till en tydlig nedgång i kvaliteten hos virket i bågar och karmar.

Enluftsfönster med sidohängda och kopplade bågar är vanligt under perioden. Även tvåluftsfönster med asymmetrisk mittpost är typiskt för tiden, varav den ena bågen är betydligt bredare än den andra. Ofta finns också en öppningsbar vädringslucka. Fönstersnickerierna är av furu, alternativt teak om det rör sig om mer påkostade hus. Vanligen är de vitmålade eller brunlaserade.

Asymmetriska tvåluftsfönster med vädringslucka, karaktäristiska för miljonprogrammets bebyggelse.