Eternittak

Eterniten uppfanns i slutet av 1800-talet i Österrike och fick namnet Eternit tack vare materialets höga tålighet, eternit är det latinska ordet för evighet. Den nya produkten skulle efterlikna och ersätta den betydligt dyrare skifferplattan. 1907 började Skandinaviska Eternit AB i Lomma att tillverka asbestcementplattan på lisens.

Produkten tillverkades genom att man blandade 90% cement och 10% asbestfibrer med vatten till en gröt som sedan valsades och stansades till önskad storlek och form. Asbestcementen framställdes framförallt som plattor till tak- och fasadbeklädnad, men materialet har även använts till interiöra byggnadsdelar och detaljer såsom bänkskivor och blomlådor. På 1920-talet började tillverkningen av sinuskorrigerade takplattor som blev väldigt vanliga på industrier och ekonomibyggnader. Det stora genombrottet för eternitplattan kom i samband med Stockholmsutställningen 1930 och med funktionalismens byggnader, under följande årtionden blev eterniten ett väldigt populärt byggnadsmaterial. Allra populärast blev materialet på västkustens många trähus, där fasaderna blev hårt åtgångna av de salta vindarna. På 1950-talet kom de sk sidiplattorna som i sin ytstruktur kunde efterlikna trä och som fanns med både rak och vågig underkant, dessa fanns i flera kulörer och kom att användas framförallt som fasadplattor. Namnet Eternit har blivit synonymt med asbestcementplattorna i Sverige, men det har funnits flera andra varumärken också såsom Sidiplatta, Malmex och Mediumplatta.

Eternitplattan var ett billigt alternativ när man skulle ersätta gamla uttjänta takbeläggningar, ett eternittak kostade på 1930-talet mindre än hälften av ett tegeltak och det krävdes inte någon förstärkning av den befintliga takstolen. Eternitens fina egenskaper, utöver att den var billig, var att den var lätt, tålig och brandbeständig. Dessvärre var materialet också mycket hälsovådligt, asbestfibrerna orsakade asbestos som bla kan leda till cancer, och 1977 fick fabriken i Lomma stänga. Ett totalförbud mot asbestprodukter kom i Sverige 1982.

Trots Eternitens popularitet under 1900-talets första halva så kom plattan så småningom att få dåligt rykte pga att många ansett den vara tråkig och ful. Den har haft öknamn som ”fattiglappar” och ”torparkex”.

Renovering av eternittak

Eternittak har funnits i Sverige i över 100 år och kan därmed räknas som ett material med kulturhistoriskt värde. Det är ett karakteristiskt material som bör bevaras om det är möjligt, i synnerhet om det tillhör husets originalmaterial. Eternitplattorna är helt ofarliga så länge de sitter på taket/fasaden och är i hyfsat skick. Det är dammet som uppstod vid tillverkningen eller som kan bli vid hantering av trasiga plattor som är skadligt. Låt därför plattorna sitta, och rengör dem vid behov med ljummet vatten under lågt tryck med en borste. Högtrycksspola aldrig ditt eternittak då det kan finnas risk att riva upp damm. Plattorna kan målas om man vill fräscha upp utseendet, använd då en färg som är avsedd för KC-puts eller betong.

Att byta några enstaka eternitplattor på sitt hus är ett ganska enkelt ingrepp. Med tanke på asbestinnehållet i plattan måste man vara försiktig med nedmontering och hanteringen av plattorna, skyddsutrustning krävs om man ska göra det själv. Vid byte av enstaka plattor så vattenbegjuter man den skadade platta och samlar sedan upp den massa som bildas i sitt fuktiga skede i en sluten förpackning, massan lämnas sedan tillsammans med själva plattan på en deponi avsedd för farligt avfall. Det finns allmänna råd och föreskrifter på nätet om hur man ska hantera detta, och det finns också ett flertal företag man kan anlita.

Är den gamla eterniten så dålig att man måste byta ut den så finns det en del ersättningsplattor utan asbest att tillgå idag, i de moderna fibercementskivorna så har asbestfibrerna ersatts med cellulosafibrer. Det kan vara svårt att hitta exakt samma storlek och kulörer som äldre plattor men vanliga diagonalplattor och kvadratiska plattor finns liksom sinuskorrigerade fibercementplattor, i ett flertal kulörer. Den sinuskorrigerade används frekvent framförallt på ekonomi- och industribyggnader. Den har den fördelen jämfört med plåt att den har en mycket hög kondensupptagningsförmåga.