search error_outline

Papptak

Papp för taktäckning, med lite olika impregneringsmetoder, började framställas i flera länder i slutet av 1700-talet, bla i Tyskland. Vissa menar att takpappen är en svensk uppfinning, genom Arvid Faxes stenpappar 1784. Faxes stenpapper framställdes genom att lumppappersmassor blandades med kalk, kopparvitriol, järnhaltig jord och animalisk olja, blandningen hälldes i kvadratiska formar och torkades till styva skivor. Skivorna, ca 24-35x44-57 cm, lades i två lager varav det översta diagonalt på ett sätt som påminde om läggningen av skiffertak.

Under följande årtionden användes vanlig lumppapp som impregnerades med tjära, men på 1820-talet började man i Grycksbo tillverka lumppapp speciellt framtagen för taktäckning. Dessa pappersark absorberade tjäran mer jämnt och blev på så vis mer beständiga. Arken ströks med het trätjära eller doppades i en gryta på plats av taktäckaren och efter ca 8-14 dagars torkning kunde de läggas på taken. Vid läggning av papparken, ca 60×70 cm stora, falsades dessa samman på ett liknande sätt som när man lade plåt. Även ”skivtäckning” där kvadratiska pappark spikades diagonalt med överlappande skarvar förekom. Papptaken lanserades med argumenten att de var lika vackra som järnplåttak och måhända lika varaktiga, de var mindre eldfarliga än halm- och brädtak och billigare än halm- och tegeltak. Dessutom var de lätta att lägga. Så småningom blev det vanligare att papparken impregnerades redan i fabrikerna. Efter 1840 blev det också vanligare att man använde stenkolstjära då denna var mer beständig mot både eld och solljus än vad trätjäran var. För att arken inte skulle klibba ihop och också för att skydda bättre mot brand och sol så beströddes de ofta med sand eller finmalen kalk. Den tjärstrykta pappen krävde ett regelbundet underhåll med ny tjära, med något eller några års mellanrum. De många lagren, i synnerhet med inblandningen av sand, medförde att takbeläggningen blev skör efter en tid.

Pappersmaskinen uppfanns redan på 1790-talet, med den kunde man framställa papper i obegränsade längder. På 1850-talet började man i Tyskland framställa även takpapp på maskinellt vis, tekniken togs till Sverige genom Munksjö pappersbruk 1862 som sedan saluförde ”papp i långa banor”. Denna papp levererades i rullar, och den blev både lättare att transportera och att lägga. De långa våderna kunde läggas i sammanhängande stycken från taknock till takfot.

Under 1900-talets början lanserades asfaltpappen, en papp som belades med oljeasfalt och som tålde både vatten och solljus bättre än tjärpappen. Oljeasfalten var också en renare produkt än stenkolen. 1915 bildades aktiebolaget Svenska Icopal och Takpixfabriken, och Icopalfabriken i Malmö började att byggas. Även Mataki hade en fabrik i Malmö, Svenska takpappfabriken, som lanserade asfaltpapp under 1910-talet. Asfaltpappen lanserades som ”underhållsfri”, och slog nästan ut den tjärstrukna pappen som under 1950-talet endast utgjorde 10% av all försäljning. Att tjärpappen fanns kvar berodde på att den var billigare och om den var av god kvalitet och underhölls väl kunde den hålla uppemot 50 år vilket inte den ”underhållsfria” pappen gjorde.

Läggningssätt

Man skiljer framförallt på listtäckning och slättäckning. Metoden att använda trälister som vådorna fästes i hade förekommit redan på 1820-talet, men från 1860-talet och fram till sekelskiftet kom metoden med listtäckning att dominera bland de allt vanligare papptaken. Listtäckning innebär att pappvådens kanter spikas i lodräta smala lister, istället för i takpanelen. Det har den fördelen att pappen inte slits sönder kring spiken som fäster pappen i takbräderna när dessa rör sig, det ställs alltså inte lika höga krav på underlaget som vid slättäckning. Listen, som går hela vägen från taknock till takfot, täcks med en ca 10-20 cm bred pappremsa (beroende på listens mått). De första anvisningarna på listtäckning som kom med papp i långa våder på 1860-talet angav att trälisterna skulle spikas med 94 cm mellanrum, vilket var styrt av bredden på våderna. I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet var bredden på pappvåderna smalare, ofta mellan 60-70 cm. Det finns lokala variationer på läggningen, i Skåne har det funnits en tradition att listerna läggs hela vägen från nock ner till takfoten, medan man uppåt i landet ofta har lagt listerna ca 10-20 cm från nock och sedan avslutat ca 6 cm från takfot. Slutligen täcks taknocken av en längsgående pappremsa.

Enkel slättäckning förekom under perioden 1860-1900-talets början parallellt med listtäckningen, men efter 1900 blev slättäckning den vanligaste metoden. Våderna läggs oftast horisontellt med början längs takfoten, pappen ska även vikas runt takfoten. Man arbetar sig sedan uppåt och avslutar med en våd ca 10 mm från taknocken, slutligen täcks taknocken med en halv längsgående pappvåd. Genom att börja nerifrån blir risken för läckage mindre. Våderna läggs med överlappande skarvar om ca 8 cm, den nedre kanten av våden klistras och den övre spikas. Spikningen görs i sicksackmönster, där spikraden närmast pappkanten ligger ca 20 mm från kanten. Använd varmförzinkad pappspik. Den spikade kanten täcks sedan av nästa våd, som klistras över spikraden. Skarvarna tätades förr med tjära eller pappkitt (inkokt tjära), idag finns speciellt klister för detta. Dubbel slättäckning har också förekommit, då läggs pappen i två lager, men har inte varit lika vanligt. På branta tak kan slättäckning också göras vertikalt, då spikas den sida av våderna som vetter mot den vanligaste vindriktningen.

Renovering och underhåll

Fördelarna med papptak är att det inte väger mycket och därmed passar pappen utmärkt på hus med enkla konstruktioner som inte bör utsättas för extra tyngd på taket. Pappen är även relativt enkel att lägga själv, den är lätt att transportera och den är ett billigt material. Ett papptak kan också klara så flack lutning som 3 grader, men den ska inte användas till helt platta tak eftersom stillastående vatten kan skapa frostsprängningar. Skillnaden på vilken lutning som krävs för en viss papp kan vara stor så kontrollera lutningen på taket innan takpappen beställs.

Det som är nackdelarna med papp är att det krävs ett noggrant underhåll vilket hänger samman med den relativt dåliga hållbarheten jämfört med andra takbeläggningar. Revor kan lättare uppstå av grenar som faller ner på taket. Det är också viktigt att se över så det inte bildas vattenpölar någonstans, när vattnet fryser till is kan frostskador skada pappen. Även om man väljer en papp av mycket hög kvalité bör man inte räkna med att det håller längre än 30 år, vilket är betydligt kortare än många andra takbeläggningsmaterial.

Viktigt är att se över underlaget när taket ska renoveras. Ska man byta takbräder ska man använda råspont för då minskar risken att bräderna rör sig så mycket att pappen spricker. Omläggning ska göras på helt torrt underlag och man ska sopa rent ytan före man lägger ny papp. Det ska vara torrt väder och minst 5 grader varmt.

Själva pappen på taket är egentligen bara en bärare av det material som ska skydda från sol och nederbörd, och det är antingen tjära eller asfalt. Tänk på att inte blanda tjära och asfalt, eftersom tjäran löser upp asfalten. Vill man lägga ny asfaltpapp på ett tak med en gammal tjärpapp så måste tjärpappen tas bort eller täckas med ett spärrskikt för att inte asfalten ska lösas upp.

Gamla tjärpappstak ska underhållas genom att strykas med tjära. Det är dags för behandling när pappen börjar känns lös på ytan eller suger vatten. Före strykningen ska takytan borstats ren från mossa och skräp och ev sprickor och hål åtgärdas. Tjärstrykning görs från nocken och nedåt, och man ska inte stryka på mer än att pappen tar åt sig av tjäran. Ny tjärpapp till lagning kan tillverkas genom att lumppapp stryks med tjära.

Asfalttaken som blev de vanligaste efter 1910-20-talen kan lagas med moderna produkter, eftersom dessa också är asfaltbaserade. Asfaltpapp kan behöva strykas vart 3-5 år, och det görs med borste i varm väderlek. Är den gamla skyddsbeläggning bortnött så ska man vid strykningen beströ taket med fin sand eller finkornigt krossat skiffer eller talk, detta görs före beläggningen torkat. Lämpligt brukar vara att jobba i etapper över taket, så att man stryker och beströr en remsa om ca 1-2 meter åt gången.

Det går utmärkt att lappa ett gammalt papptak, då kan man spara både pengar och framförallt kulturvärden. Man brukar då laga med en hel våds bredd och med ca 15 cm överlapp åt båda hållen längs med våden. Den skadade biten skärs bort och kanterna på den skadade våden spikas, spiken sätts i sicksackmönster ca 20 mm från kanten. Den tillskurna bit man ska lappa med skjuts in under den ovanliggande vådens underkant där den spikas och den klistras sedan mot sidorna och i nederkanten. Listtäckning lagas på motsvarande sätt men här ska den lappande biten skjutas in under täckremsorna på båda sidorna. Vid lappning ska man försöka täcka alla spikarna med påklistrad papp.

Om man ska lägga ny papp ska man försöka efterlikna den gamla både vid val av läggningssätt, och helst också papperskvalitet, men det är dessvärre svårt att få tag på lumppapp för takläggning. Takbeläggningsmaterial på marknaden idag består av asfalt och polyesterarmering. Läggningstekniken är däremot lätt att efterlikna, både listtäckning och slättäckning är de metoder som fortfarande används. Vid läggning av listtäckt papptak så tänk på att anpassa avståndet mellan listerna så att utseendet blir tidstypiskt för huset. Skivtäckta papptak kan åstadkommas genom att man skär ur ark ur rullpappen.