search error_outline

Plåttak

Har du plåttak eller funderar på att lägga det? Nedan kan du läsa dig till allting du behöver veta. Inledningsvis får du en kort historisk bakgrund och därefter följer tips på underhåll, renovering och målning för olika typer av plåttak.

Form och läggning

Plåttak har funnits som takmaterial på kyrkor och slott sedan 1500-talet och blev vanligt på herrgårdar under 1700-talet. Vid denna tid rörde det sig om smidda, fyrkantiga plåtar Det var ett exklusivt material och inget som fanns på enklare bebyggelse. På 1830-talet började tunnplåt framställas genom varmvalsning och plåttaken ökade i utbredning. Båda dessa plåttyper går under benämningen svartplåt. Sedan 1960-talet kallvalsas merparten av all takplåt.

Det traditionella sättet att lägga plåt är så kallad skivtäckning. Det innebär att det både finns horisontala och vertikala skarvar på plåten. Fram till 1800-talets slut låg de horisontala skarvarna i linje och plåten var enkelfalsad. Under 1900-talet började dubbelfalsningen blir allt vanligare, det vill säga att plåten veks en extra gång när man fogade ihop delarna. För att det inte skulle bli för många lager plåt på samma ställe försköts skarvarna. På 1920-talet blev det vanligt att förskjuta tvärfalsarna med en halv plåtlängd. Oftast är det detta utseende som idag läggs när det läggs skivtäckta tak.

I samband med att plåten började leverera på rulle blev det möjligt att lägga plåten i långa våder från nocken och ner mot takfoten, så kallad bandtäckning. Bandtäckt plåt kom på 1960-talet, den saknar tvärfalsar det gör att den skiljer sig från ett traditionellt plåttak.

Ett sätt att datera ett plåttak kan vara att titta på storleken på plåten och hur den är ihopsatt. Tunnplåt för taktäckningsändamål har haft standardiserade mått sedan 1700-talet, men måtten har varierat över tiden. De måtten som vi är mest vana vid att se idag, 60 x 120 cm, kom på 1800-talets mitt och användes parallellt med mindre plåtformat. På 1900-talet dominerade formatet fram till bandtäckningens intåg.

Utöver släta plåttak har det sedan 1800-talet lagts korrugerade plåttak. Första patentet på korrugerad plåt kom 1829 men större genomslagskraft fick det först på 1800-talets andra hälft. Den äldsta formen är sinuskorrugerad plåt med runda toppar och dalar. Pannplåten som har glesare mellan vecken kom på 1900-talet och den idag vanliga trapetskorrugerad plåten fick sitt genomslag på 1940-talet. Den äldsta korrugerade plåten är intressant ur ett teknikhistoriskt perspektiv och bör bevaras. I övrigt är vanligtvis inte korrugerad plåt förstahandsvalet på en kulturhistoriskt värdefull byggnad. Tack vare att den under 1900-talet har varit billig och enkel att lägga har den däremot räddat många enklare byggnader och ladugårdar från förfall.

Zinkplåt, kopparplåt och blyplåt

Att täcka stålplåten med zink för att förhindra rost genom att olika typer av galvaniseringar blev vanligt från 1800-talets mitt. I övrigt har zink har använts i begränsad omfattning inom byggandet. Under en kortare period av slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet täcktes tak med zinkplåt. Den traditionella zinkplåten var av ren zinkmetall, antingen valsad plåt, slät, veckad eller pressad till fjäll. Idag har zinken fått en renässans inom modern arkitektur i form av zinklegeringar så som aluzink och titanzink. Denna plåt har inte en historisk förankring och är oftast inte ett lämpligt alternativ i kulturhistoriskt värdefulla miljöer.

Bly är mycket mjukt och lättbearbetat material. Det har använts som taktäckning på framförallt kyrkor sedan medeltiden. Redan på 1800-talet började användningen av blyplåt ebba ut eftersom det ansågs tungt och dyrt. De få tak av blyplåt som finns bevarade har höga kulturmiljövärden. Av miljöhänsyn läggs det inte längre nya tak med blyplåt.

Även kopparplåten har en lång historia och har använts som taktäckning på exklusivare byggnader sedan 1600-talet. Materialet är mjukare än järnplåt och enklare att forma. På grund av att luften idag innehåller mindre svavelföroreningar tar det längre tid innan taket blir grönt på naturligt sätt. Koppar har alltid varit ett påkostat material, och säger därför en del om byggandens status. Därför bör koppartak endast användas där det tidigare har legat koppar. När det gäller nyläggning vägs också miljöpåverkan och stöldrisk in. Om det finns olika material på samma byggnad behöver det tas hänsyn till att koppar är en ädlare metall än exempelvis järnplåt. Det innebär att järnplåten korroderar i kontakt med koppar eller när regnvatten rinner över koppar och ner mot järnplåt. Processen kallas galvanisk korrosion.

Renovering och underhåll

Om du har ett äldre tak i falsad svartplåt eller ett äldre korrugerat plåttak bör du vara rädd om det. Det är ovanligt att äldre plåttak finns bevarade eftersom de ofta byts ut av slentrian. Om några plåtar är dåliga och sönderrostade betyder det oftast inte att hela taket måste bytas ut. Äldre plåt har ofta högre kvalitet an dagens, bland annat eftersom plåten var tjockare förr. En van plåtslagare kan öppna falsen och byta enstaka plåtar. Mindre sprickor kan lagas i med specialspackel.

Det vanligaste underhållet innebär att leta efter mekaniska skador i falsar och lödfogar och åtgärda dessa medan skadorna är små. Se över ytskiktet och bättringsmåla mindre skador samt måla om hela taket regelbundet. Underhållet behöver anpassas utifrån hur gammal plåten är och vad den har målats med tidigare. Äldre färglager kan skrapas ner och äldre färglager och kulörer dokumenteras. Eventuell blästring bör ske försiktigt så att den inte skadar plåten. Om taket behöver bytas i sin helhet, fortsätt med en plåt i samma utseende och läggteknik. Ersätt inte ett skivtäckt plåttak med ett bandtäckt eller med korrugerad eller tegelmönstrad plåt.

Målning av plåttak

Historiskt sett har plåttak målats för att skydda det mot rost, oftast med olika typer av rostskydd så som beck- och tjärblandningar eller blymönja. Toppstrykningar har gjorts med linoljefärg. Idag används blymönja restriktivt och bara när det anses vara kulturhistoriskt motiverat. Det finns moderna rostskyddsfärger som kan toppstrykas med linoljefärg. Plåttak har oftast målats svarta, men rött, grönt och grått är också vanliga kulörer.

Tidigare fick den galvade stålplåten ligga omålad och utsättas för väder och vind i några år för att färgen skulle fästa bättre, men sedan 2005 har ändringar i tillverkningsprocessen gjort att ytan inte åldras på samma sätt. Det kan krävas en lättare blästring/betning för att uppnå motsvarande resultat, alternativt att det väljs en anpassad grundfärg. Tak av bly, zink eller koppar har historiskt sett inte målats. Patinering av kopparplåt utförs ibland för att nylagda takytor inte ska kontrastera alltför mycket mot den gamla, befintliga plåten.