Tegel som byggnadsmaterial
Arkitekturen i Helsingborg, liksom stora delar av övriga Skåne, är starkt präglad av tegel. Detta är ingen slump utan har sin förklaring i den rikliga tillgång på lera som finns här. Under industrialismen på 1800-talet fick teglet enormt genomslag och den helsingborgska leran kom att få en betydande roll, både lokalt och nationellt.
Teglets uppkomst och inträde i Norden
Användandet av tegel som byggnadsmaterial sträcker sig långt bak i tiden. I Mesopotamien började man använda det redan för över 4000 år sedan. Innan teglet slog igenom användes leran obränd, antingen som torkad lersten eller genom att packas. Att bränna leran, istället för att enbart låta den soltorka, gav den egenskaper som skulle visa sig vara väldigt lämpliga vid husbyggnad. Jämfört med den obrända leran är nämligen teglet överlägset vad gäller beständighet och motståndskraften mot fukt och väta.
Tegelbyggandet i Norden introducerades i samband med kristendomens intåg. På många orter etablerade sig munkar som förde med sig konsten att framställa och bygga i tegel. I Skåne har man byggt i tegel sedan slutet av 1100-talet. Gumlösa kyrka i nordöstra Skåne, invigd 1192, räknas som den äldsta tegelbyggnaden inom nuvarande Sveriges gränser. Tegelbyggandet var länge reserverat kyrkan och kungamakten samt senare adeln, på grund av att det krävde stort kapital och tillgång till skickliga hantverkare.
Framställning
Den traditionella tillverkningen av tegel genomförs i tre huvudsakliga steg, nämligen slagning, torkning och bränning. Vid slagningen packas leran i en rektangulär form varpå överskottet stryks bort. Formen välts sedan över ett bord och lämnar kvar en kloss av lera som läggs för att torka. När leran torkat genomförs bränningen som sker under hög temperatur i en ugn. Resultatet blir en hård och fast sten. Under industrialismen på 1800-talet genomgick metoderna för framställning en stor utveckling då teglet började produceras maskinellt och brännugnarna effektiviserades.
Råvaran, leran, utvinns direkt ur marken varpå den ältas för att skapa en homogen massa och för att avlägsna eventuella stenar. Men vilken lera som helst duger inte. För att framställa ett bra tegel får den inte vara för mager, det vill säga innehålla för mycket sand och andra föroreningar. Just Skåne har rika förekomster av lera lämplig för ändamålet vilket blir tydligt när man studerar det stora antalet tegelbruk som varit verksamma här genom åren.
Rött och gult
Vanligen skiljer man på rödbrännande leror och gulbrännande leror. Den röda färgen hos tegelstenen beror på förekomsten av järnföreningar i leran medan den gula färgen beror på den höga kalkhalten i leran. Leran i det klassiska mörka helsingborgsteglet har speciella egenskaper. Leran, en så kallad skifferlera, innehåller olja och kol som förbränns vid bränningen vilket ger en mörk, ibland lilaskimrande och mycket hård yta. Förutom lerans sammansättning påverkas färgen av temperaturen och syretillgång under bränningsförloppet samt teglets avstånd till värmekällan.
Tegel som byggnadsmaterial – nationellt och Skånskt perspektiv
Husbyggnad under förindustriell tid var starkt bundet till platsens förutsättningar. Vilka material som fanns tillgängliga lokalt styrde alltså helt och hållet byggnadens utformning. I skogrika trakter byggde man sitt hus av liggtimmer. I områden där det rådde virkesbrist kunde korsvirke komma i fråga. I och med industrialismens genombrott kom bruket att använda lokala material att luckras upp.
Utvecklingen av järnvägen var en starkt bidragande faktor som möjliggjorde frakt av byggnadsmaterial över långa sträckor på ett helt annat vis än förut. Detta gav enorm skjuts åt den skånska tegelindustrin. När teglet blev billigare och mer lättillgängligt under 1800-talet fick det stor spridning och en viktig roll vid förnyelsen och expansionen av många svenska städer. På många håll kom den äldre småskaliga stadsbebyggelsen att trängas undan till förmån för stenhusen. Denna omvandling kom även att gälla de skånska städerna. Städer som Lund, Malmö, Trelleborg och Helsingborg som under lång tid präglats av korsvirkesbyggnader kom decennierna kring år 1900 att ändra karaktär då tegelbyggandet tog fart.