Helsingborgs hamn genom tiderna

Med tiden kom Helsingborg att falla i skuggan av sin grannstad på andra sidan sundet och i mitten av 1600-talet var Helsingörs folkmängd kanske åtta gånger större än Helsingborgs. Detta berodde dels på att det danska hovet ibland residerade i Kronborg, men mest för att skeppen som var tvungna att betala tullen i Helsingör även passade på att proviantera där. Detta innebar att det varje år fördes över mängder av kött, ägg, smör, och levande djur som grisar, får och höns från Helsingborg. Överföring av livsmedel till andra sidan sundet samt en ökande handel ledde till att Helsingborg år 1532 tog emot en order från kung Fredrick I av Danmark att anlägga en god skeppsbro för in- och utskeppning av gods, som främst utgjordes av spannmål och kreatur. Bryggorna bestod först av trä och det dröjde till 1766 för en stenbrygga att anläggas. Den sträckte sig 130 meter ut i sundet, men den kom redan i början av 1800-talet att förlängas ytterligare 140 meter för att kunna ta emot större djupgående skepp.

Snart blev det tydligt att staden behövde en riktig hamn och därför anlades år 1832 två pirarmar som skyddade den nybildade hamnbassängen från vågor. År 1863 tog staden över ansvaret för hamnen från staten och därefter, mycket tack vare stadens växande industrier, utvecklades hamnen i rask takt med utbyggnader av den inre hamnbassängen 1867 och södra hamnen 1879. I samband med att järnvägslinjen norrut anlagts några år tidigare invigdes norra hamnen 1891 och året därpå fick Helsingborg även Sveriges första järnvägsfärja.

På 1900-talet kom hamnen att växa söderut. Oceanhamnen blev färdig 1924 och redan 1938 var den ytterligare utvidgad. Längre söderut invigdes Sydhamnen 1962, som bestod av en massgods- och spannmålskaj samt en oljekaj.

Längre söderut invigdes Skåneterminalen 1969, som från början var en containerhamn men när Västhamnen blev färdig 1985 flyttades containerhamnen dit och den är i dag Sveriges näst största containerhamn. Skåneterminalen hanterar numera styckegods, projektlaster, och RoRo-trafiken (Roll-on/Roll-off).

Läs mer om Helsingborgs hamnutbyggnader.

I ett kungligt privilegium för Helsingborg, utfärdat 1414, fick stadens borgerskap i uppdrag att hålla igång färjetrafiken mellan Helsingborg och Helsingör. Färjemännen blev de som såg till att denna uppgift fullföljdes. Färjemanslaget var organiserat som en hantverkarskrå, och vanligen ägde varje färjeman sin egen båt. Dessa kunde variera i storlek från små båtar för några enstaka passagerare till större båtar för boskapstransport eller till och med ekipage. Yrket var väl ansett och gick ofta i arv från far till son i flera generationer. Färjemännen brukade lägga till vid den långa träbryggan men när en storm sköljde undan den 1735 var de plötsligt tvungna att bära iland såväl passagerare som det gods de hade transporterat. För detta ville de ha extra betalt men det gick inte magistraten med på och istället bildades ett nytt lag.

Dragarelaget, som det kom att heta, var från början en provisorisk lösning, och de fick i uppgift att bära iland passagerare och föra deras bagage till gästgivargårdarna. Eftersom det var tänkt att deras position skulle vara kortvarig fick de inte burskap, ett gammalt begrepp som innebar att man hade rätt att bedriva affärsverksamhet inom stadens gränser men man var då också skyldig att bland annat betala skatt. Detta betydde att dragare var skattebefriade, något som retade flera i borgerskapet. Dragarelaget drog med tiden på sig ytterligare uppgifter, något som de inte alltid var särskilt glada för.

Först ålades de även sköta klockringningen i Mariakyrkan och när de 1761 bad att få slippa detta och istället betala skatt blev svaret nej. Två år senare fick de även nattjänsten som varade mellan klockan 22.00 och 05.00. En väktare skulle sitta i kyrktornet och ringa i klockan om han såg en eldsvåda medan två andra gick runt i var sitt distrikt och ropade ett väktarrop på bestämda platser. Väktaruppdraget hade de fram tills 1886 då Helsingborgs poliskår grundades.

Det fanns ingen brist på arbete för Dragarelaget. Helsingborg växte och antalet skepp som anlände till staden ökade både i antal och storlek (järnvägen hade dessutom bara två decennier tidigare kommit till Helsingborg). Mängden gods som skulle transporteras hade mångdubblats och för att hantera detta hade laget ett stort antal avlönade arbetare. Traditionellt använde dragare en dragkärra, men när laget köpte sin första häst år 1876 blev det revolutionerande för deras arbete. Varför det dröjde laget så länge att anamma häst och vagn kan man undra, men möjligtvis beror det på att det inte var praktiskt förrän stadens vägar blev bredare under industrialismen, och antagligen spelade den ökande mängden gods en viktig roll i detta beslut. Den första bilen köptes 1909 och vid seklets mitt hade de 33 hästdragna fordon samt 44 lastbilar.

Gamla Dragarelaget, som det hade hetat sen 1913, fick rykte om sig att klara av de allra svåraste transporterna och det verkade som om svårare problemet var desto mer älskade medlemmarna det. Ett exempel på deras uppfinningsrikedom är när Helsingborgs Gummifabrik skulle ta in en ny maskin på 17 ton. Det verkade för alla uppenbart att en vägg måste slås sönder för att få in den. Men dragare Hellberg var övertygad om att han kunde klara uppgiften och efter att han hade mätt flera gånger kom han fram till att det fanns ett par millimeter till godo på vardera sida, men med repen skulle det inte gå. Därför införskaffade Hellberg en särskilt stark pianotråd och därmed slapp de riva väggen.

Det som började som en provisorisk lösning kom att vara i 232 år fram tills de 25 medlemmarna sålde företaget 1966. I dag lever det vidare som transport- och logistikbolaget GDL med huvudkontor i Helsingborg. De erbjuder fortfarande transporttjänster under namnet Gamla Dragarelaget.

Läs mer om Gamla Dragarelaget