Kulturhistorisk konservering

Kulturhistorisk konservering är bevarande av föremål gjorda av till exempel metaller, plast, glas, keramik, vegetabiliskt och animaliskt material. Det rör sig om allt från arkeologiska fynd till samtida föremål, som till exempel din eltandborste eller smartphone, men även bronsskulpturer och brukskonst. Ofta är kulturhistoriska föremål sammansatta av flera olika material och en av de vanligaste materialkombinationer är järn och trä.

När ett föremål ska behandlas är det viktigt att kunna avgöra vilka åtgärder som är lämpliga. Därför görs det alltid först en tillståndsbedömning av föremålet och skadans karaktär innan behandlingen påbörjas. Nedan kan du läsa lite om konserveringen av de vanligaste material i samlingen.

Plast

På Helsingborgs museer vill vi jättegärna ha flera plastföremål i samlingen, även om de utgör en stor utmaning för en konservator. Sättet vissa plasttyper bryts ner på kan nämligen vara svåra att kontrollera och bromsa. Men det finns faktiskt plastföremål i samlingen som är mer än 100 år gamla. För att moderna plastföremål som t.ex. PVC ska kunna uppnå den åldern, behövs en kombination av praktiska konserveringsåtgärder och en välgenomtänkt strategi för förvaringen av de olika plasttyperna i magasinet, t.ex. genom styrningen av klimatet och valet av packmaterial.

Metaller

Järn är den vanligast förekommande metallen i museisamlingen och det är också en av de mest korrosionsbenägna, alltså att det fräts sönder genom olika kemiska reaktioner. Järnets största fiende är fukt och salt i kombination med luftens syre. Om järnet är förorenat med salt kommer det ofta att förvärra korrosionsskadorna. Så för att stabilisera korrosionslagret på järnet är det en bra ide att försöka få bort saltet från järnet. Saltet kan till exempel avlägsnas genom att placera järnföremålen i ett urlakningsbad som långsamt avlägsnar saltet ur järnet.

Keramik

All keramik kan ju gå i tusen bitar, krasch! Men krossad keramik är nu långt ifrån den enda skadan som uppstår på keramik. Skadornas karaktär beror ofta på godsets porositet och vilken typ av glasyr som är använd, och dessa faktorer är också avgörande för hur skador på keramiken kan åtgärdas.

Trä

Fukt, uttorkning, solljus och skadedjur är orsaken till många skador på trä och dess ytbehandlingar, men det är även vanligt förekommande att konstruktioner av olika anledningar blir instabila i sammanfogningar och att träet deformeras.

Har du frågar om kulturhistorisk konservering är du välkommen att kontakta oss:
Hasse Römer Hansen, hasse.hansen@helsingborg.se
Sofia Rydell, sofia.rydell@helsingborg.se